Privat

Läget så här långt

kl. 08:10

Nu har det gått 6 v sedan jag tagit tag i mig själv med ny kraft.

Målet är att gå ner till 68-69 kg och stanna där.

Entreprenörslivet gjorde att jag bortprioriterade mig sälv ett tag men det är det sämsta man kan göra. För man har inte tillräckligt med energi för att kunna jobba, fokusera och överhuvudtaget vill man ju trivas med sig själv. Trivs man med sig själv så allt är ju kanon :-)

Anyhow.

Här ser ni utvecklingen under dessa 6 v.

Antagligen skulle de flesta flippat ut för länge sdna eftersom det handlar om ”bara” 1,4 kg totalt.

Hade jag haft bråttom så skulle jag ha tränat mycket mer än jag gör nu och ätit ännu mer striktare, dvs levt på kvarg, kyckling, ris och broccoli… men jag vill inte. Brrr.Vägrar.

Jag vill däremot visa att det går att komma i form med normal mat och utan att ta livet av sig själv på gymmet. Om man vågar acceptera att det kommer ta lite längre tid än man kanske beredd på att det ”borde” ta.

Om du hela tiden tänker på ”jag har offrat så mycket och det går så långsamt”…ändra på din mentalitet.

vikt2

Jag blir aldrig ett muskelberg

kl. 16:10

och det är inte målet heller.

Mitt i morgonens power hour fick jag en uppenbarelse efter att analyserat min nuvarande formbild: det är svårt för mig att få muskler så det syns-syns.

Mina gener är sådana.

Jag är lång med långa armar och ben.

Jag har mycket smala handleder på det, alltså ramen är smal.

Jag råkar samla mitt fett på underkroppen (som de flesta kvinnor) och nu när jag börjar tappa vikt så blir benen smalare och hela jag också. Det är då man ser vad man har där under.

Jag har styrketränat i många år och jag är väl beviset på att man inte blir stor av styrketräning. Jag har tränat styrka allt fårn 2-3 d/v till 5-6. Jag har delat upp kroppen i musklegrupper, jag har kört överkropp och underkropp, jag har kört hela kroppen per pass. Testat allt, olika sorts reps och set. Jag har sådana gener helt enkelt och jag tänker inte slåss mot det på något sätt eller bevisa något.

Och på tal om längden och långa lemmar. Man tränar och tränar, äter som man borde men det syns inte så värst som det skulle synas på en som är 160 lång med kortare armar och ben. Självklart, om man varit en som satsat seriöst på att bygga så skulle det säkert varit annorlunda men jag är inte seriös på DET sättet. Ska aldrig tävla eller satsar järnet på att utveckla formen. Jag gör som jag gör. Jag ska ingenstans. Det är ointressant vad jag tar i knäböj eller marklyft eller bänkpress. Jag är ingen powerlifter heller. Varför skulle jag träna som en? Tycker man om det så visst, men det är inte ett måste för precis alla så ta det coolt tjejer!

Jag tränar så gott jag kan, jag kan mina svaga och starka sidor- jag vill vara nöjd med det. Inte satsa all in varenda pass, det har jag varken lust, tid eller ork med. Återigen, gör ditt bästa utan att slå ihjäl dig själv.

Gör det mig till en fegis? en som missförstår hela det där träningskonceptet? och som man ”borde” vara som PT?

Nej.

Jag känner mig smart och realistisk. Jag är inte redo att ge upp mitt liv och det jag vill åstadkomma i livet för träningen. Nope. Och jag vill mycket 😉

Och jag vill lära andra kvinnor om att göra det samma. Satsa mer på eget liv än bara tänka på kost och träning dygnet runt.

Jag tränar.

Jag får det jag vill utav det.

Jag börjar bli mer och mer kompis med min kropp och det är väl det som räknas mest?

Visst, gå ner 5 kg till är med på min vill ha-lista men jag gör ju det men utan att vara hysterisk.

I love my life. Jag slåss för det livet. Dag in och dag ut. Behöver inga massa muskler för det. Bara nog med muskler räcker väl.

Ni ser, jag försöker acceptera mig själv för den jag är, hur mitt liv ser ut och hur jag vill att det ska se ut och liksom gå vidare efter jag har gjort det. En sådan frihet!

Jag övervann skiten!

kl. 18:09

Det är sant att ju äldre man blir desto färre nya saker vill man testa. Man lever i sin trygga värld man skapat sig och det är läskigt att ta sig ut.

Att skapa sitt liv som man vill… det är något jag strävar efter, vi alla gör det på ett eller annat sätt. Vissa mer metodiskt än andra. Jag har en vision om hur jag vill att mitt liv ska se ut och rör mig ditåt sakta men säkert.

Detta kan innebära att lära sig något nytt, nya skills och nya färdigheter.

Läskigt.

Det finns alltid ett pris att betala.

Vill du har det här? Detta krävs (oftast en hel lista). Detta kan vara skrämmande så därför stannar många där de är utan att våga flytta, våga byta jobb, våga byta partner, säga ifrån. Vi alla känner sådana människor.

Däremot behöver vi vissa rutiner för att känna oss trygga. Jag med! Jag behöver dessa rutiner, de är livsviktiga för mig. Det är bara att titta på hur min sommar varit: inga rutiner= skit.

Men ska jag gå vidare i mitt liv så måste jag som sagt ha nya skills och framförallt lita mer på min egen förmåga att klara av något. Det var ett tag sedan jag gjorde något sådant.

Japp, bilkörning är en del av det.

Idag var min 3 e lektion och jag börjar våga.

Gasade på idag!

Åh så roligt det var!  Skitsmama att svänga funkar så där och jag tittar på ratten när jag kör och inte ut på vägen :-D. Men det var roligt! Och jag bannemig hade en känsla av att jag med kan ta detta jävla körkort. Jag har börjat spana in alla som kör bilar för att leta efter bekräftelsen : kan de, kan jag! Inom kort blir det köra 3 ggr/v, det är det tempot jag behöver.

Sen kommer nästa utmaning…att hitta tiden för det. Det är nog mitt största bekymmer. Detta gör att jag måste vara otroligt strukturerad och fokuserad i det jag redan gör så ingen minut spills hur som helst. Självdisciplin kallas det. Puh…öva på det också!

Men som sagt, det är bara nyttigt för mig att återigen se fram emot något. Och klara av.

Drömmen är…

kl. 14:09

Now or never. Do or die.

Ni vet när man har denna känsla av att man har bara one shot. EN möjlighet. EN. Man TAR den utan att diskutera och tänka efter. När man går på ren magkänsla och inte särskilt mycket hjärna (det tar man senare)

Min dröm har länge varit att ta MammaFitness till övriga världen.

Det ”lilla” problemet är att ingen känner till mig over there. Jag må vara känd här men där?

Vad är lösningen?

Hustle baby.

Eller: work bitch!

Ni vet att min bok ”Styrka för kvinnor” kommer ut i USA i januari 2017. Nu ska all PR kring boken planeras in.  Jag fick 8 sidors (ÅTTA!) enkät från bokförlaget som ska ge ut den att svara på. Där jag ska berätta allt om mig och lite till. Men! Jag tänker inte sitta och enbart svara på dessa frågor – jag ska ta mig till New York in person för att träffa bokförlaget. Det är min plan nu under hösten. Nej, redan under närmaste tiden. Det ÄR one shot.

I better hurry up.

Planen är att skapa en produkt på engelska (som ska även komma ut på svenska samtidigt) så jag kan visa att jag har mer att ge än bara en bok. Jag VET var jag har mig själv,  vad jag kan, mina skills och talanger – men det vet inte de. Right? Så allt är upp till mig. Totalt.

Det är skrämmande men det är också spännande och pirrigt. Jag tror otroligt mycket på att jag kan skapa vad jag vill, bara jag verkligen vill det. Jag vet ju hur man gör, jag gjorde det ju här hemma. Jag har lärt mig det genom att ta mig från noll till 100, fast det tog sin lilla tid förstås. 6 år.

6 år av dagligt jobb. Långa arbetsdagar. Man offrar en del. Realtioner, vänskap. Jag är inte längre en PT utan en entreprenör som gillar göra affärer- lika bra att erkänna det för mig själv.

Så tjejer! Häng med på min resa! Hur mycket jag än avskyr det ordet så är det vad det är. Eller next level kanske?

Styrkor vs svagheter

kl. 16:09

Ju äldre jag blir desto mindre lust har jag att fajtas emot mina sämre sidor, det jag är mindre bra på, det jag inte vill göra, det jag prokrastinerar (skjuter upp och skjuter upp) . Det tar från mig så pass mycket energi att jag har lite energi kvar till det jag är f…ng bra på. Och jag är bra på mycket.

Att göra det du är minst bra på är slöseri med tid.

Att jobba med sina svaga sidor kan ibland leda till dåligt självförtroende för man blir inte fan bättre hur mycket än man försöker. Eller att man tror att man är hopplös för man inte kan förändras hur mycket än man försöker. Man är i sin egen skit upp till knäna. FEL fokus! Istället låt oss fokusera på vad vi är bra på …och bli ÄNNU bättre. Våra starka sidor blir ännu starkare. Du blir bra på få grejer och du gör dem som ingen annan.

Vad räknar jag hit?

Starta något...jag är otroligt bra på att ha idéer och starta, att avsluta är allt annat än roligt mig dock- jag hinner tröttna på min egen idé. Jag delegerar vidare, till den som är bra på att avsluta, någon som är uthålligare än jag.

Läsa. Der är inte livsnödvndigt men böcker kan inspirera en till mycket!  Jag har nog tappat fokus på att sitta och läsa under längre stunder. Vad gör jag åt det? Jag läser bara faktaböcker. Det är jag bra på.

Skriva. Jag är bra på att skriva men sämre på att ta snygga bilder. Det är inte ovanlgit att min äldsta dotter (PR brud) ringer och säger: vad fan var det där du la ut på Insta? Jag gör så gott jag kan men fokuserar mer på att skriva bättre.

Jag är hellre än bra …ibland. Så jag hellre lägger ut något wow och redigerar i efterhand än gör allt perfekt (dvs blir aldrig nöjd ändå!) innan. Så jag fortsätter med det.

Deadlines. Kan vara värdelös på det men när jag väl levererar…det är värt att vänta på 😉

Men gör skillnad på ”behöver göra”.

Jag behöver göra si och så för att nå dit jag vill. För det måste jag göra det, det och det. För att bli DEN personen som gör allt det där och ÄR där så krävs det vissa uppfyllda moment. Det köper jag, även om det är obekvämt (att komma ur min bekväma zon) att jobba med nytt.  Men är man motiverad nog så gör man det ändå, man testar och ser. Men man kan inte säga ”jag är dålig på att nå mål” om man inte vill eller ens försöker. Right? För att nå dit jag vill så behöver jag kanske en som kan göra mina texter på engelska för att slippa göra det själv fats jag kan (men jag är realist, jag tycker att det är tråkigt och det kommer bara dra ut på tiden) – mao jag delegerar det jag inte vill göra i alla fall. Men att jag TAR MIG TID att utveckla MammaFitness vidare kräver ingen ny vana i sig, bara stark vilja. Och det är jag bra på.

Som ni ser, jag vet vem jag är och jag kan mina styrkor. Att odla dem och skita i mina svagheter har gjort mitt liv lättare. Jag har fokuserat om, jag *fixar* sällan något (ingen idé typ!), jag behöver inte hela tiden gräva i mig själv och slå mig själv för samma sak om och om igen. Hellre tro att ”fan, jag är bäst på det här” än ”men vad fan, inte lyckats med det, det och det…igen!”.

Förstår ni skillanden?

Good.

Min rygg och vad jag gör åt det

kl. 09:08

Min rygg har börjat spöka redan för 6 år sedan och tänker jag efter så uppstod det i samband med när jag startade min PT online.

Det har hänt att jag satt framför datorn i väldigt många timmar, ibland kunde det vara uppåt 14-16 t/dag och det är inget skämt! Så sitta still var den största faktorn som bidragit till min ryggproblematik . Och vad gör kroppen när man sitter still under öängre perioder? Jo, den vänjer sig vid denna position: höftböjarna blir tajta, magen slappnar av, sätet kopplas ut i vardagen då man börjar svanka mer och mer pga höfterna och svag bål.

Jag har alltid varit noga med att träna magen, det har varit min prio i många många år. Jag har blivit expert i hur man får platt och hur an får stark mage. Skrivit artiklar och böcker. Och visst,  jag har stark och platt mage men ryggsmärtan kommer inte enbart från svag bål som många tror och inte ens tajta höftböjar.

Smärtan blev mer och mer påtaglig från år till år. Det värkade absolut inte konstant eller ens varje dag men då och då. Man kunde ana mönstret. Det ser jag nu, men då tänkte jag inte på det.  Jag kunde träna utan problem, springa mina intervaller, gick till kiropraktorn då och då för små justeringar. Det påverkade inte mig varken fysiskt eller framförallt mentalt.

Tills midsommarafton 2012.

Jag fick ryggskott.

OMG!  Denna sorts smärta går inte ens beskriva. Jag kunde varken gå, sitta, ta djupa andetag, göra nr 2, skratta,hosta, ligga i min säng (jag sov på träningsmatta på golvet), klä på mig, vrida mig på min träningsmatta. Ingenting! Min son hjälpte till att förflytta mig. Enda jag kunde var att gå dubbelvikt  i sidled med små steg. Ryggen var så sned åt alla håll! Hela jag var vriden! Att gå från en aktiv person till det här tog alla priser.

Dag för dag blev jag rörligare men detta lämnade sina spår ett halv år framöver. Det var ont att sitta i bilen, gå ur bilen, gå längre sträckor.

Det gick över det med.

Jag fortsatte sitta i många timmar. Kunde ändå träna. Så i princip gjorde jag inget nytt, jag förändrade inget. I min värld var jag övertygad om att jag kunde träna bort det och äta bort det. Fan, jag är ju PT!

För ca ett år sedan blev det sämre.

Jag blev sned i kroppen så fort jag satt still eller legat still i några minuter. Det investerades i stå-bord och det hjälpte ett tag. Det normala för mig blev mer sned i kroppen än inte. Jag kom upp, jag var framåtlutad och sned i ryggen, det gjorde ont, jag rättade ut mig till rak hållning och så höll jag på varenda dag tills jag började dra mitt vänstra ben efter mig och halta. Till slut sa min man ifrån och bokade MR (magnetröntgen) för jag blev sur, grinig, och framförallt BITCHIG mer än någonsin. För inget är roligt när man har ont.  Jag snäste åt mina barn, min man, var otrevlig rent allmänt. Gnällig som fan! Jag blev dessutom rädd att träna, rädd att göra nya saker, rädd att utmana mig i vardagen. Och vad leder det till? Jo! Till ännu mer stelhet!

MR kameran var  det djävligaste!

Jag var livrädd att det var fel på mig, jag kände mig instängd, hade ångest…allt på en gång! Jag är frisk! Det är inget fel på mig!

Det visade sig att jag saknar 2 st diskar (det var helt svart mellan kotorna på röntgen-bilden!), kotorna började bli degenererade och jag har dessutom en ovanligt rak ryggrad som ”vilar” på kotorna 4 & 5 längst ner. Dessa kotor är mycket omtåliga så alt jag gjorde fra till nu slet sönder diskarna. Att jag tränade har inte orsakat det på något sätt då de hade blivit utslitna i vilket fall som men självklart har det bidragit till tillståndet. Har man naturlig svank så kan ryggraden absorbera all kraft som man utsätter sin kropp för, det kan inte min rygg göra.

Jag blev föreslagen först 6 månader med sjukgymnastik  för att se om jag blir bättre och sen operation i form av 2 diskproteser. Det garanterar inget dock. Och det finns ingen grundlig forskning om vad som händer efter 5 år: ska man byta ut? får man ens gå in igen och rota där?

No.

Fucking.

Way.

Sjukgymnastiken SÖG.

Jag blev tillsagd att stretcha ut höftböjarna (förstås!) och min rygg då den har blivit totalt stel från midjan och neråt, ungefär. Jag gick mina 3 sessioner (10 bokades in) och sen sket jag i det och började använda mina egna metoder, göra research, börja lyssna mer på min rygg och koppla ihop hur den mår med hur jag mår och vad jag gör eller inte gör.

Så här ser min träning och kost ut idag.

Träning

  • Idag göra jag inga framåtlutande övningar som t ex rodd. Den övnignen är utesluten helt.  I början gjorde jag ingen marklyft heller men den är ju dynamisk, dvs du går ju upp och ner så denna har jag gjort (och gör) men med hantel och inte stång. Jag gör sumo-varianten där man står mycket brett med fötterna. Har jag dålig ryggdag så gör jag inte det heller, förstås.
  • Jag gör inga knäböj med stång på axlarna, andra knäböj går bättre.
  • Inga kettlebell övningar! Swings, snatches, cleans osv. Har gjort mycket kb en gång i tiden och kb sliter otroligt på min rygg så kb är glömd och begravd.
  • Utfall har jag inga problem med så dessa gör jag (finns många olika) , samma gäller höftlyft i olika former (har även lyckats göra PB i höftlyft på glvet under denna period), övningar med minibands (finns hindratals) , step ups fungerar till 99%, hopp funkar ockå men inga hopp där jag hoppar upp på en bänk till ex utan hoppar på golvet, jag göra inga burpees, bensparkar och ryggextensioner funkar utmärkt.

Jag använder mig av löpband, mycket! Dels gå-intevaller och när ryggen mår bra så tar jag även HIITs där jag springer snabbt i 20-30 sek och vilar kanske i 60-90 sek. Osv i 15-20 min.

Jag har lärt mig att ta rörlighetspaus under dagen. Jag sitter fortfarande framför datorn men lärt mig att variera mellan stå, sitta och så rörlighet. Jag stretchar ut mina höfter, min rumpa, min ländrygg. Jag är aldrig sned nuförtiden men jag är fortfarande mycket stel i ländryggen, det kan ibland synas på mina bilder. Missköter jag min rörlighetsträning så straffar det sig på en gång så jag måste hela tiden tänka på det.

Min ”power hour” är stor räddning, för ryggen mår bra när jag går. Så det har blivit min terapi mentalt och fysiskt.

Andra redskap är skumrulle, tennisbollar för mina triggerpunkter, spikmatta, massagepinne där man masserar låren/ryggen med pinne som rullar, korsett i fall jag börjar bli sned, kanske även vid vissa träningstillfällen.

Min kost

Självklart har jag forskat även kring det! Förtuom att äta bra mat (mycket grönt, protein, bra fetter, bra kolhydrater) har jag börjat med naturliga antiinflammatoriska naturmedel: gurkmeja i kapselform, kollagen, glukosamin (ska börja nu i veckan) , nyponpulver (ska börja nu i veckan), boswelia.

Ibland är jag otroligt LESS på att vara medveten om hur jag står, sitter, går, rör mig, att det kan göra ont att knyta mina skor, hur stel jag är på morgonen så det gör ont att böja på nacken, att hela tiden vara MEDVETEN om ryggen. Hur den kan fortfarnade begränsa mig och saker jag vill göra med mian barn. Jag kan inte hoppa i studsmatta, det är för osäkert. Jag vågar inte springa spontant för det är också osäkert. Eller jag TROR att det är. Jag är rädd och det gör mig ännu stelare.

Jag måste hela tiden tänka på tekniken i övningarna, är jag stel så svankar jag ofrivilligt och tappar min neutrala position.

Jag är trött på pysslet.

Mina bästa råd till dig som har problem med ryggen:

Gör MR!

Då har du alla svar svart på vitt , du slipper gissa och skylla  allt på dålig bål. Det är inte alltid dålig bål, det kan vara som i mitt fall- slitna diskar och kotor, diskbråck och you name it.

Sök second opinion, nöj dig sällan med enabrt ”så här är det”.

Ha eget ansvar och SKÖT dig.

Anpassa träningen, testa dig fram till vad som fungerar. Sitt inte still bara för att ”så här är det”.

Var aktiv i din egen tillfriskning.

RÖR på dig!

PS. Varför skriver jag allt detta? Definitivt inte för att någon ska tycka synd om ig (hatar det!) men för att visa att det finns sätt att kringgå problematiken och det går att träna. Men man måste hitta det som fungerar för just DIG då varje rygg och livssituation är unik.

Hoppas att några av er får polletten att ramla ner.

Så du vill bli PT…

kl. 14:08

Detta blir ett mycket ärligt inlägg om vad man kan förvänta sig och hur en PTs verklighet brukar se ut. Jag vill inte skrämmas på något sätt men det är bra att vara realist tycker jag.

Så! Du har tränat själv, fått resultat, blivit hög på det och nu vill du inspirera andra till förändring.

Du har redan ett jobb, familj att ta hand om och nu vill du byta banan – hur ska det gå ihop?

….Det kommer inte gå ihop.

Var beredd på dåliga arbetsttider

Dina kunder kommer kunna träna med dig mellan kl 6 och 9 på morgonen, sen mellan 12 och 14 och sen 16-21. Det är så här livet ser ut, folk har dessa arbetstider. Risken är mycket stor att din dag kommer vara hackad i bitar, i alla fall i början. För du måste tacka till många kunder med olika tider om du menar allvar med att bli bra PT och inte vilken PT som helst. Jag minns hur jag sprang mellan gymmet och hemmet 38 ggr/dag. Det var slitigt!

Din ekonomi

Jobbar du på ett kommerciellt gym så kommer din timlön vara låg. Var beredd på det och det är bra om du tar reda på det innan. Räkna på hur många kunder du behöver ha för att klara dig? Sen tänk på att man klarar av ca 5 kunder per dag för att det ska vara någon kvalité på dina pass. Ytterligare en sak: en PT timme är sällan 60 min. Lägg till förberedelserna och planering kring varje pass så räkna snarare med att en PT timme kostar dig 75-80 minuter.

En till fråga att svara på: vad kommer du göra på sommaren då gymmen står i princip tomma under juni-juli? Stora helger som jul, nyår, påsk, skollov? Eller när kunden avbokar sin träningstimme 30 min innan?

Din nisch och dina kunder

Vad är din ambition? Vill du bli allt för alla, ha ständig koll på  träningstrenderna (tsss…människokroppen följer inga trender) eller helt enkelt bli bäst på en enda sak? 

Vad för sorts kunder vill du ha? Vad är drömkunden för dig? Var ska de bo? Hur gamla ska de vara? Kvinnor? Män? Gamla? Unga? Överviktiga? Idrottare? Hur hittar du dem? Kan du allt om kunden, deras intresse och problem?

Ditt ego

Dina egna mål är inte alltid kundens mål så lämna egot utanför dörren. Bara för att du tränar crossfit så är det inte vägen att gå för dem flesta kunder. Du kommer ligga ljusår ifrån deras nivå så börja bygga upp dem istället för att bryta ner dem. Du kommer långt med detta sätt.

Din egen träning

Räkna med att din egen träningsdos kommer vara lägre än innan du börjat jobba som PT. Det är skilland mellan att ha träning som hobby och jobba med det professonellt. Om man inte vill spendera all sin ledgia tid på gymmet förstås. Minns att min egen räddning på den tiden var 20 min pass 3 ggr/v. Det var allt jag hann med , resten av tiden gick åt kundernas träning och mitt fallerande familjeliv.

Tillägsutbildningar

Bra att ha men inte alltid nödvändigt.

Om du väljer jobba med äldre, måste du gå Olympiska lyft och kettlebells kurser typ nu, nu , nu? Nja. Många fastnar i det där ”utbilda mig inom allt” – träsket men tro mig, det är väldigt lite som kommer till användning i praktiken. Ska du gå några kurser så satsa på mer avgörande och betydelsefulla som kost och stresshantering. Det kommer kunderna behöva mycket mer än cirkusövningar med en pinne ståendes på fitnessboll.

En annan viktig momnet är att hellre gå ordentlig PT utbildning med bra lärare än en massa små onödiga helgkurser. Du behöver en bra grund att stå för, resten är utmyckning och ser fint ut på papper.

Att sälja sig själv

Något många är rädda för med som dagens PT kommer du inte kunna klara dig utan att kunna sälja det du erbjuder. Hur kommer kunden veta att du finns? Har du tänkt på marknadsföring? En annons i lokala pappertidningen kommer man inte alls långt med- inte idag. Du måste vara gående reklamskylt, alltid redo att sälja dina tjänster för du vet aldrig i vilken situation du kommer hamna.

Visst, PT yrket är en mycket givande sysselsättning men också mycket krävande, många är inte alls beredda inför detta faktum. Du måste ge, ge och ge. Utan att förvänta att få något tillbaka. En sak att coacha sig själv eller ge råd till sina kompisar och familjemedlemmar. Men hur gör du med helt okända människor? ”Hejaheja” är inte peppen de behöver. De behöver ingen cheerleader eller någon som står och räknar deras reps högt. Hur motiverar du dem till att följa just dina råd? Varför just dina råd är så mycket mer annorlunda än det som står i gårdagens tidning? Vad gör dig till DIG?

Om du har en klar bild över vad du vill åstadkomma och vilken sorts PT du vill vara plus svarat på alla frågor: all lycka till! Om inte, fundera några varv till innan du anmäler dig till utbildningen för utbildningen kostar, som är också en sorts kostnad i sig som kanske måste finansieras.

Dagens invägning

kl. 09:08

Jag kommer mäta mig varje fredag, precis som våra kunder på MammaFitness gör.

Imorse var det dags för första mätningen, dock har jag bara vikten att gå efter just nu, måtten tillkommer from nästa vecka. Jag vill även ta fram ett gammalt plagg som är för litet och som är inte träningskläder 😀

Nöjd? Jo, ja, nja. För mig är det bara en siffra som visar att något händer. Jag känner ju det i kroppen också. Kan man inte hantera vad vågen visar så ska man kankse börja jobba med sig själv kring det. Här skrev jag en hel artikel  om hur man ska tolka det man ser på vågen. Att väga sig varje dag är varken nödvändigt eller smart (särskilt om man har noll aning om vad är det man ser). Vågen visar inte hela sanningen!

Snart tar jag mitt överkroppspass och efter det blir det packa, det är dags att åka tillbaka till Sverige!

Igång!

kl. 17:08

Jag har varit tyst i några år, eller tyst och tyst… Ni som följer mig vet att jag är mycket aktiv på min Facebook och Instagram, jag har alltid mycket att säga om träning, kost, motivation. Det var länge sedan jag skrivit något om min egen träning och min egen utveckling för livet kom emellan: eget företag med 20 medarbetare, böcker, lanserignar av produkter, app, online magazine…Det är lätt att börja omprioritera och glömma sig själv. Några kg smög på en innan man hann blinka till. Det går snabbt att gå upp, jorå!

Här står jag, igen.

Det är dags att ta tag i mig själv igen, jag säger inte att jag börjar om- snarare att jag fortsätter eftersom jag aldrig slutat träna och äta någorlunda ok men nu behöver jag ändra mitt fokus, jag vill ha gamla Olga tillbaka!

Här på bilden ser ni min nuvarande form och formen jag hade för inte alls länge sedan. Det har onekligen hänt en del sedan dess ;-). Grejen är att jag ska nu kämpa tillbaka dit så ni är välkomna att följa mig.

Jag är inte mer annorlunda än andra, jag är en vanlig människa med styrkor och svagheter men även ambitioner. Min ambition är att hamna där jag var en gång i tiden men i en ännu bättre form.

Var jag rädd att ”komma ut”?  Ärligt, jag har funderat ett par gånger innan jag gjorde det. Jag lär andra hur man ska tänka, äta och träna,  hur kan jag då hamna också där? Nu när jag väl gjort det…jag säger bara: FRIHET!