”Vad smal du har blivit” säger en bekant på stan när jag kommer hem från Barcelona som 20-åring. Från att ha varit en osäker mullig student kommer jag hem ett år senare betydligt mer självsäker och världsvan, har gått ner 10 kg och fått köpa en ny garderob. Hennes kommentar lägger sig som bomull i magen och jag blir alldeles varm, ”smal”, hon sa att jag var ”smal”. Där och då glömmer jag baksidan av mitt ”smala jag”, som innebär en hel del misshandlande av min kropp. Osunda rutiner som att gå upp innan klockan 5 varje morgon och träna, kräkningar, svält och ständiga tankar om nästa måltid. Det är liksom ett magiskt ord det där SMAL men säger egentligen ingenting om en människas hälsostatus.
Ordet smal i sig är motsatsen till bred och passar väl in när vi jämför saker, men på en kropp har jag funderat en hel del på vad det innebär. Vid vilken vikt är jag smal? Eller handlar det om kroppsform, mått på mina lår? Kanske storleken på mina kläder, att har jag 36 på byxor och Small i tröjor? I ärlighetens namn hittar jag ingen logik eller förklaring på när någon är smal eller inte, för det finns inte en kropp som är den andra lik. Vi är olika långa, byggda och har alla olika definitioner på när vi är i som bäst form. I min värld är det när vi mår bra – inifrån och ut. Bara för att jag ur omgivningens uppfattning var smal när jag kom hem från Barcelona, så inte sjutton mådde jag bra, inte någonstans! Det enda jag tänkte på var mat, hur kakan till kaffet skulle tränas bort och nästa träningspass. Ångesten när jag gått upp ett kilo eller två var som en käftsmäll och ledde till tvångsmässiga förbud och extrapass.
Jag läser tidningsartiklar och löpsedlar och inser till min förskräckelse att vi inte kommit speciellt långt sen mitten av 90-talet. Det ropas fortfarande ut tips och tricks för hur du blir smal på det enklaste och snabbaste sättet. Återigen ”smal” som i vadå? En sticka, pinne, springa i dörren, snöre, väg? Smal i relation till vad frågar jag mig, för endast i relation till något annat kan jag förstå begreppet fullt ut. Men samtidigt återstår frågan om en människa är hälsosamt smal som i att vara tränad, vid god fysik, orka med sin vardag och fritid, trivas med sig själv. Det framgår aldrig i alla dessa artiklar!
Sjukvården pratar om BMI – body mass index – med en formel för hur du ska ta reda på om du är normalviktig. Normalviktig, ja. Men återigen, i förhållande till vad? Grannen, bästa vännen eller kassörskan på ICA? Kan en formel tala om utifall min längd och vikt är i balans när det också behöver tas hänsyn till om jag tränar eller inte, hur min kroppskonstitution är? Jag var själv på en hälsoundersökning i samband med att jag fyllde 40 och fick alla taggar på den såkallade stjärnan i topp, men mitt BMI var faktiskt något högt. Dock hade jag en intelligent och observant sjuksköterska som såg att jag var tränad och mådde bra, som drog slutsatsen att mina muskler väger en del. Däremot har jag träffat PT-kunder med mindre tur som gråtit efter besök hos sjukvården för att barnmorskor talat om för dem att deras BMI är alldeles för högt och de bör gå ner i vikt. Långa, välbyggda tjejer som absolut inte är överviktiga, men storvuxna i sig själv, vältränade och starka. Tack för det sjukvården! Att ni planterar frön av kroppshets hos unga kvinnor, att de inte ska vara nöjda med sina atletiska kroppar utan hellre bör eftersträva en siffra på ett papper, en norm utifrån en formel.
När ska vi börja prata om att vara hälsosam, fysisk aktiv och tillfreds med sin kropp och sluta hänga upp oss på begrepp som tjock eller smal, vikt och mått? Under en process kan mätningar absolut ha en poäng för att se framsteg, kroppens förvandling som kan vara väldigt svår att se med blotta ögat. Men för övrigt bör det handla om välmående, att orka, må bra och tycka om sig själv. Att sluta stoppa in människor i fack utifrån deras kroppsstorlek och istället tänka att vi precis som utifrån våra personliga egenskaper också är unika utifrån vår kroppsform.
Jag försöker till exempel inför mina barn undvika begreppet ”smal” när vi pratar om kroppar. ”Du är precis lagom för att vara du” brukar jag svara när frågorna kommer, för det gör dem – hör och häpna – även hos 7-åringar. ”Är jag smal mamma?” Och jag tänker att det är oerhört viktigt hur jag svarar på den frågan. För även vid så unga år finns en uppfattning om att det är positivt att vara just smal. Jag tycker som sagt att det är positivt att vara hälsosam, ha en känsla av välmående inifrån och ut, vilket inte handlar om kilon eller storlek. Det är så lätt att hurtigt svara ”ja du är så smal och fin” och redan där har jag lagt värderingen ”smal och fin”.
Själv fick jag ofta höra att jag var rejäl, kraftigt byggd och många tog mig för äldre än vad jag var. Det har följt mig hela livet, känslan av att vara stor, större än alla andra till och med. Klumpig och inte så där härligt liten och nätt som söta tjejer är. Det idealet har jag vuxit upp med från samhället genom mode och fotomodeller, för att vara snygg och attraktiv ska man inte ha fotbollslår och breda höfter. Som tur är har jag med ålder och visdom lärt mig att jag är jag och duger alldeles utmärkt i min kroppsform och har slutat jaga något som aldrig kommer att kunna bli jag. Tidningarna fortsätter skrika ut sina löften om vägen till den perfekta kroppen. De tar ingen hänsyn till dina förutsättningar från början, vissa förvandlingar är helt enkelt inte möjliga utifrån hur du är byggd av naturen.
Så ställ dig framför spegeln, beskåda dig själv från topp till tå, snurra några varv och kolla in både fram och baksidan. Låt såväl negativa som positiva tankar kring din kropp och utseende komma, fäst dig inte vid dem utan bekräfta bara det som dyker upp. Stå kvar i situationen och acceptera. Det här kära vän – är du och du duger så jäkla bra precis som du är. Skit i, rent ut sagt, om du är tjock eller smal enligt någon norm som samhället har skapat och fundera istället över när du står där om du mår bra, trivs med dig själv, känner att du är vid god hälsa. Svarar du nej på några av dessa frågor är det läge att göra något åt saken, men döm inte dig själv för att det sitter några kilon för mycket någonstans eller för att du anser din rumpa vara för stor.
Det finns ett underbart uttryck som säger ”it is what it is” och just så är det även med oss och våra kroppar! Kroppen är vad den är, vår själs boning och den som ser till att vi kan leva och uppleva fantastiska saker varje dag. Ta hand om den väl och se till att den håller länge, sen är storleken på dina byxor helt oväsentlig.
Foto iStockphoto
Dela på
