Vi kunde i tidningarna läsa om din ”träningskollaps” strax innan Melodifestivalen i våras. Vad hände egentligen?
– Det var absolut ingen kollaps. Det som hände var att jag långt innan mellon kände att jag hade mesat för länge med min träning. Formutvecklingen hade tagit stopp efter två graviditeter. Jag ville komma i mina gamla kläder, så visst fanns det en ytlighet i det målet. Men främst var det av praktiska skäl. Jag ville inte behöva köpa en ny garderob. Jag är väldigt ekonomiskt lagd, utbildad ekonom och allt. Älskar att storhandla och fynda på Gekås i Ullared. Så jag lade i en högre växel.
Vad innebar ”en högre växel”, rent konkret?
– Jag tog bort allt fett ur kosten. Och då menar jag allt fett. Vanligtvis äter jag precis allt. Till frukost åt jag exempelvis en äggröra på enbart äggvitor och lättmjölk. Jag fick i princip bara i mig… restprodukter och inte den energi jag behövde för träningen som jag fortfarande körde. Ganska snabbt fick jag ont i mina leder och kunde till slut inte träna alls. Jag besökte en naprapat efter några veckor med smärtor eftersom jag trodde att jag blivit skadad. Naprapaten konstaterade att jag hade näringsbrist, bara genom att titta på mig och känna på kroppen och frågade om jag hade gjort någon radikal livsförändring. Jag svarade ”jag lever jättenyttigt!”. Då frågade han om jag åt nötter och avokado för att få i mig viktiga fetter och dessa hade jag ju precis plockat bort ur kosten. Han skakade på huvudet som om jag vore en idiot och det var jag ju också. Hur korkad får man vara? Min kropp sade ifrån sjukt snabbt, efter bara några veckor.
Var det första gången du gjorde en radikal kostreduktion?
– Ja, jag avskyr bantning och dieter och älskar mat, äter precis allt. Hade jag kört en sådan extrem metod då jag var yngre kanske min kropp inte hade reagerat likadant, men i vår ålder, det funkar ju inte – man behöver fettet för att smörja lederna. Jag har en trygg inställning till mat och en väldigt god självkänsla. Det enda var den här gången nyligen då jag exkluderade fettet ur kosten. Jag har en väldigt hög ämnesomsättning också samt lågt blodtryck, så att hoppa över en måltid är helt otänkbart.
Du skulle med andra ord knappt överleva en veckas juicedetox?
– Nej, Gud, aldrig. Jag blev uppmanad att ”deffa” inför en fotografering till en fitnesstidning en gång för några år sedan. Magrutorna skulle synas på bild och de stränga direktiven var att köra superstrikt diet i tre dagar. Jag klarade tre timmar! Sedan fick det vara nog. Det är inget för mig, helt enkelt. Dieter är inte min grej, jag sliter hellre bort kalorierna genom träning istället. Just nu är det dock frustrerande eftersom jag inte får träna på grund av infektion i visdomständerna, jag har dragit ut en tand nyligen. För varje steg jag tar gör det så jäkla ont. Men jag försöker gå långpromenader och göra något litet varje dag ändå. Jag hatar det, att inte kunna träna. Är så van vid att vara i god form!
Du verkar alltid ha levt ett aktivt liv, stämmer det?
– Jag älskar att träna, det är mitt normaltillstånd. Fem, sex dagar i veckan – året om. Till träning räknar jag allt som innebär en fysisk prestation utöver det vanliga. En powerwalk, hugga ved och bära in den på ett aktivt sätt, gå ut med soporna, ta trapporna. Jag tar alla chanser jag får att röra på mig. Jag rider, styrketränar och får jag chansen så gärna någon bollsport, men det kräver ju att någon annan hänger på vilket är svårt att få till. Och så springer jag. Att rida och röra på mig har jag gjort sedan barnsben, men löpningen har jag börjat med först på senare år. Jag tränar främst för att jag mår så bra av det. Jag vet att det är en klyscha, men det stämmer ju!
Det låter som att träningen tar upp väldigt mycket av din tid? Hur hinner du det med två barn och alla spelningar?
– Allt är rutin. Hinner jag inte mer än 20 minuter så har jag ändå tränat den dagen. 20 minuter är jättebra, bättre än att skita i att träna överhuvudtaget. Många missar detta och ger upp, struntar helt i att träna då det blir ont om tid, när de inte kan svettas eller få träningsvärk. Då tror de att träningen inte är verksam. Kör ändå! Få in rutinerna. Varje dag. Vi människor är lata, det är vår sort. Man måste därför kämpa emot motståndet att aktivera sig, ta trapporna istället för hissen och liknande.
Hur ser ditt typiska dagliga träningspass ut?
– Varje dag går jag minst en timmes promenad. Och så passerar jag ett utomhusgym i närheten där jag bor. Där tar jag fram appen 7 minute workout, lite tabata-inspirerat, och kör de övningarna fast i utegymmet. Den är egentligen anpassad för träning utan andra vikter, så man kan börja utan. Var jag än är någonstans så kör jag det passet; på jobbresa, utomlands eller hemma. Jag gjorde den i logen på melodifestivalen. Den är jobbigare än man tror. Jag kör den flera gånger eftersom jag har hållit på ett tag. Och så har jag köpt ett vanligt motståndsband som går att använda överallt, du behöver inget utomhusgym utan kan köra det runt en stolpe, eller hemma. Hopprep gillar jag för intervallernas skull, man blir varm snabbt – återigen, då man inte har tid med annat. Medan min dotter Vera borstar tänderna och kvällsmyser så går jag ut på balkongen och kör med hopprep och pilatesboll. Det kvittar egentligen vilka övningar man kör på den där skitbollen, man behöver inte vara något träningsgeni, för allt blir så sjukt jobbigt med en pilatesboll! Jag har även lärt mig att träna med att enbart använda min egen kroppstyngd. Det var min kompis Peter Svensson som lärde mig denna funktionsträning för länge sedan, du vet, Big Brother-Peter, han som kissade i väskan i huset.
”Jag rakade håret inför denna fotografering, det hade hunnit bli jättelångt, säkert 8 mm!”
Har du någon favoritövning?
– Handstående. Jag står på händer mot väggen och gör pushups.
Imponerande! Krävs starka axlar för att klara det.
– Ja, den kräver stark bål och core också. Coreområdet har med mitt jobb att göra, eftersom jag tar mycket kraft till att sjunga från magen. Jag får också styrka och balans att kunna gå i klackar genom ett starkt magstöd. Dessutom ger övningen mig ett betyg på hur kroppen mår, en lägesrapport. Om jag exempelvis skulle ställa mig på händer just nu, skulle det efter en stund börja pumpa blod i min tand. Handstående berättar direkt hur du mår, du kan inte fuska dig ifrån det. Jag stod på händer jämt då jag var liten också.
Någon övning du avskyr?
– Det brukar vara de övningar man är svagast i. Trots att jag sprungit i flera år är jag inte så stark i benen. Så benövningar är ingen favorit.
Du beskriver din karaktär som väldigt stark. Är din disciplin medfödd?
– Nej. Jag har inte alltid haft bra karaktär. Jag får jobba på den, varje dag. Jag måste bestämma mig helt enkelt. Folk säger att jag har ”tur” som ser ut som jag gör. Det handlar inte om tur. Visst, jag har hög förbränning och lågt blodtryck så jag behöver äta nästan hela tiden och har varit van att kunna göra det. Tills jag fick barn. Då slog insikten till. ”Jaha, är det det HÄR folk pratar om?”. Det var när jag försökte komma i mina gamla kläder jag insåg det. Även om jag har återgått till mina 55 kilon, som är den vikten jag haft i stort sett hela mitt liv, 20 år som 40 år, så är det inte SAMMA kilon som tidigare. De har fördelats annorlunda på kroppen sedan jag blev mamma. Karaktär gäller inte bara träning och kost utan allt, egentligen. Ekonomi, städning, förhållanden – jag behöver bestämma hur jag vill ha det och vad jag mår bra av. Sedan går det ju käpprätt åt helvete ibland. Det kan vara yttre saker som påverkar karaktären.
När har du varit som karaktärssvagast?
– När jag är kär! (skratt) Eller sjuk. När jag är kär slår det tilt i huvudet. Och jag har ju varit kär väldigt många gånger! Jag förälskar mig väldigt lätt. Inte bara i killar, utan även tjejer, i människor. Jag kan känna redan nu att när du lämnar mig idag efter intervjun kommer jag drabbas av separationsångest på väg hem och känna ”Men Gud, ska jag aldrig få träffa henne igen?”. Det har ju gjort att jag inlett en och annan relation i onödan, för att jag inte vill förlora den där kontakten eller energin som uppstått.
Finns det någon fitnesshype du tycker är överdriven?
– Nej. På något vis är det sunt att det finns hyper som får folk att träna och röra på sig överhuvudtaget. Alla lockas av olika saker. Däremot avskyr jag de här mathyperna. Jag har en sund relation till mat och älskar matlagning och bakning. Min mamma stod jämt i köket och lagade mat då jag var liten. Det blev en trygg zon och jag fick lära mig mycket om matlagning och bakning. Däremot så fick jag parallellt en annan upplevelse av mat genom min bästa kompis som i tolvårsåldern utvecklade ätstörningar. Hon hade både anorexi och bulimi och det var första gången jag konfronterades med något liknande och blev livrädd.
Är det därifrån ditt avståndstagande från bantning kommer?
– Delvis, men båda våra mammor var med i Viktväktarna och pratade jämt om sin vikt. Våra mammor ”försökte allt”, som de själva sa. Det här fick vi höra hela tiden, deras missnöje med sina kroppar. Mamma har varit lite överviktig men inte särskilt mycket. Hon genomgick nyligen en gastric bypass. Jag var med henne på sjukhuset och hörde hur hon återigen säger till läkaren att hon ”testat allt” för att gå ner i vikt på egen hand. Och då tänkte jag inom mig ”Men du har inte rört på dig en sekund i hela ditt liv!”. Men det kan man ju inte säga.
Lite motsägelsefullt blir det ändå med ditt intresse för bakning och mat och samtidigt din slanka figur.
– Jag älskar mat. Jag tillåter mig att äta allt. Jag har jägarexamen och vill kunna skjuta mitt eget kött och stycka det, ta hand om maten. Men jag kan inte äta precis hur mycket som helst längre. Hur tråkigt det än kan låta så har jag hittat det här svenska lagom-tänket. Jag äter, fast med måtta, av onyttiga saker.
Vilken är din svaghet rent matmässigt?
– Fika är min svaghet. Jag kan sällan dricka kaffe utan att ta något till. En gång om dagen, varje dag, tillåter jag mig själv att dricka godfika. Men det behöver inte vara det jag har bakat själv, utan kan vara en energibar som är crunchymunchychokowhatever, som jag har delat i tre bitar och portionerar ut. Jag vet att dessa inte heller är så nyttiga alla gånger, men kanske bättre än en kanelbulle. Alla måste dock finna sin egen balans. Jag ”kan” godfika varje dag, men det kanske inte funkar för alla. Bara för att jag gillar att baka äter jag inte upp allt själv. Jag fryser in. Jag är en riktig bullmamma och tar gärna med mig fikabröd till folk och vill bjuda. Men jag har tröttnat på det, för det är ingen idé längre! Varenda jävel går ju på någon diet! Alla mina körtjejer, kompisar, branschkollegor, det är hopplöst. Jag kan förstå att man måste avsäga sig vissa saker för att nå sina mål. Men samtidigt, om någon bjuder så tackar man artigt ja. Jag var vegetarian en period och blev bjuden på entrecôte av min chef. Det var bara att äta snällt! Nu åt jag förvisso inte upp allt, men jag smakade. Han bjöd även på öl, som jag varken gillar eller dricker vanligtvis, men jag drog i mig en hel lättöl.
Samtidigt var det ju en hyfsat stor uppoffring att äta kött av artighetsskäl om du var vegetarian…?
– Alltså, jag var ju inte vegetarian på riktigt, utan Stockholmsvegetarian.
Stockholmsvegetarian? Finns det en sådan definition?
– Ja, men du vet: sådana som ”äter kyckling”. Och ägg. Och fisk. Men bara ”inte vill äta rött kött”, haha.
Stämmer det verkligen att du äter precis allt idag?
– Det enda jag utesluter i matväg nu är brödet, till frukost. Och det är för att jag skulle kunna stoppa i mig hundra stycken. Mackor är det godaste jag vet. När jag är på turné och det erbjuds mackor i logen så stoppar jag det direkt. Nej, nej, inga mackor. Antingen ska det vara riktig mat eller så ingenting, typ frukt och nötter.
Hur funkar det egentligen att hålla sig till en bra kosthållning på turné?
– Åh, utbudet är så uselt. Verkligen. Men man får helt enkelt anpassa sig utefter förutsättningarna. Är det så att det bara erbjuds Max på ett stopp vid vägen så får man göra det bästa av situationen och välja bort pommes frites, ta en kycklingburgare eller deras delifresh-alternativ. Jag arbetar mycket på Finlandsfärjor och där har de faktiskt riktigt bra restauranger där man får välja fritt från menyerna. Fräscha råvaror och nyttiga saker, inga problem.
Har du testat att ta med egen matsäck på gig eller liknande?
– Ja, det gillar jag! Min favorit är att ta med ett mellanmål i form av keso som jag blandar i bär och hackade nötter i. Och så hänger jag keson i en påse, utanför fönstret på hotellrummet om det inte finns någon minibar eller kylskåp att förvara den i.
Äter du samma sak som dina barn?
– Ja. Eller – de äter samma mat som oss. Vi har lärt våra barn att uppskatta all sorts mat. De äter både hemlagad husmanskost, indiskt, starka thairätter och sushi. Jag är noga med att laga maten själv åt barnen. Visst använder jag mig av halvfabrikat, jag älskar exempelvis fiskpinnar. Och det är inte så att jag bakar tacobrödet själv. Men äter vi fiskbullar så har jag gjort fiskbullarna själv. Det blir mycket lasagne och räkpasta. Jag blandar hälften fullkorn och hälften vanlig pasta.
Hur förändrades din kropp under och efter graviditerna? Kunde du träna som vanligt?
– Jag tränade som vanligt under graviditeterna, gick inte upp mer än 10-12 kilo. Sprang och körde hästhoppning i sjätte månaden. Efter första barnet så tog det nästan ett år innan kroppen var stark nog igen att träna som vanligt. Jag hade ont och vissa förslitningar i höftpartiet efter förlossningen. Kunde inte springa eller göra ens de där lätta övningarna jag brukar. Efter den andra förlossningen visste jag på förhand vad problemet låg och var mer mentalt förberedd. När jag ammade var jag exempelvis noga med att sitta med bra hållning och inte kuta med ryggen. Och så tänkte jag på att använda knipmusklerna inifrån och ut för att bygga upp styrkan igen. Då gjorde jag melodifestivalen bara tre månader efter att Nisse var född och den förlossningen var dessutom mer besvärlig pga sätesbjudning. Jag var fullständigt paj i kroppen. Inte så att de fick laga mig därnere, men helt trasig kroppsligt och psykiskt ändå. På mina dagliga promenader för att återfå styrkan så mötte jag en mammagrupp som tränade med sina barnvagnar. Och som dom kämpade! Jag beundrade dom enormt. Det kändes nästan som om jag var med i gruppen också, även om jag bara tittade på, på avstånd.
Var det kanske ett gäng Mamma Boot Camp-mammor du såg?
– Nej, det var det inte, men jag känner väl till Olga Rönnberg och konceptet med MammaFitness genom min väninna Emma, som kom i form tillsammans med sina kompisar efter sina förlossningar, just tack vare PT Online. Emma följde Olgas direktiv slaviskt via nätet och kom i form jättesnabbt. Hon gav mig massor av användbara tips som hon fått lära sig, både gällande träning och mat. Främst kosten, hur man efter nio månaders graviditet inte orkar tänka på att äta bra mat längre utan bara öser i sig vad som helst för att man är så trött och hungrig. Och hur svårt det sedan kan bli då barnet plötsligt är ute och man ska återgå till en normal kost igen. MammaFitness gav förslag på nyttigare alternativ och en massa bra träningstips. Emma gick på LCHF tidigare men hade ”fuskat” en dag då vi tränade tillsammans och det var första gången hon orkade springa upp för hela backen. Först då slog det henne att hon behöver kolhydraterna också, för orkens skull. Visst är det så att MammaFitness avråder från LCHF då man tränar med dom?
Ja, det stämmer. Filosofin är att kroppen behöver både proteiner, kolhydrater och fetter för att klara träningen.
– Min väninna tog före- och efterbilder och det är något jag verkligen rekommenderar alla mammor som känner för att ta tag i sin situation. Så att man sedan verkligen får SE den där förändringen konkret.
Tycker du om din kropp idag?
– Ja, det gör jag. Jag har inte alltid gjort det utan tyckt att jag varit så liten. Och platt. Brösten har varit det jobbigaste. Min mamma har stora bröst och sa till mig ”Dom kommer, dom kommer, vänta bara!”. Och när jag var 23 satt jag fortfarande och väntade på att de skulle växa. Komplexet för min platta byst kom från en kommentar från en kille. Så där taskig kommentar man bara brukar läsa om i böcker. Han var fotbollsspelare och cool och jag var smickrad över att han ville hångla mig och när han fumlar med händerna innanför min tröja så utbrister han plötsligt: ”Men…HAR du inga tuttar? Jag hittar dom inte!”. Den kommentaren satte sig så djupt… Han var äldre än jag och spred dessutom efter detta att ”Plankan kan man ju inte vara ihop med” och efter det gjorde vi slut.
Åh, herregud, så elakt… Det är i det läget man vill kontra med att stoppa ner händerna i hans byxor och säga ”Men… HAR du ingen snopp? Jag hittar den inte?”.
– Exakt, fast när man är så ung så finner man sig inte så snabbt! Men det roliga är att jag träffade honom ganska nyligen. Och då hade jag lust att säga att: ”Jaha du, den där ölmagen missar ju ingen i alla fall!”. Jag har inget behov av att ge igen i vuxen ålder, men hans kommentar satte sig hårt. Inte så hårt att jag någonsin övervägde att operera mina bröst, tack och lov. Nu har jag lärt mig att tycka om dom. Överlag har jag haft ett humoristiskt synsätt på mitt utseende och det här med kroppsfixering. Jag har nog inte tagit mig själv på särskilt stort allvar. Och det gör jag inte nu heller, vilket kanske är bra. Det har gjort mig trygg, som kvinna. Jag var korthårig som liten, riktigt kortklippt. Vet faktiskt inte varför de klippte mig så kort. När jag tittar på gamla kort ser jag mina kompisar i långt, blont hår och blommiga klänningar i neonfärger. Och så jag själv, i kort hår och någon jäkla plyschdräkt! Eller något annat androgynt plagg. Redan då stack jag ut från normen. Så här i efterhand uppskattar jag att det inte har varit så mycket normer i min familj.
Vad sa din man Peter då du rakade av dig håret?
– Han sa bestämt nej till förslaget. Som alla andra. Då var mitt hår väldigt blont och axellångt. ”Gör det inte!”, sa han. Men jag brydde mig inte. När jag sedan kom hem från frisören och hade rakat av allt så tyckte han att det var jättesnyggt. Nu sitter han och stryker mig över huvudet heeela tiden då vi tittar på teve. Mitt hår är väldigt mjukt och lent, känn själv!
Jag stryker försiktigt över Lindas hjässa och konstaterar att det känns lite som sammet, som att klappa en katt.
– Jag märkte även att han direkt blev lite sugen, om du förstår vad jag menar, när jag kom hem och var nysnaggad. Han ville testa och se hur det funkade att… Ja, det funkade väldigt bra! (skratt)
Vad har du fått för reaktioner sedan du rakade av dig håret?
– Enorma reaktioner. Det paradoxala är att män, för det är nästan alltid män, brukar beklaga sig över att jag har klippt av mitt hår. Och så säger de: ”Men du som hade så vackert hår tidigare!”. Då brukar jag be dem beskriva vad jag hade för frisyr och ingen kommer ihåg den. Hår betyder ingenting för mig, har jag förstått nu. Jag ser från scenen på gig hur folk inte ser mig i ögonen när jag sjunger, de tittar bara på håret. Så jag brukar böja mig ned och säga till dom längst fram: ”Vill du känna på håret?”. Och de blir helt paffa men reagerar instinktivt och sträcker fram händerna och klappar på håret helt förtjust. Det är den nya autografen!
Saknar du ditt långa hår eller känns det som en befrielse?
– Det är en befrielse. Absolut. Det bästa jag har gjort. Jag kan sakna att hålla på och pilla med alla accessoarer och tillbehör som vi kvinnor har till håret. Jag är väldigt tjejig där, gillar att hålla på med flaskor och sånt. Men jag har aldrig känt mig så kvinnlig som nu. Otroligt feminin. Jag vet att jag har ett snyggt ansikte och markerade kindben och de kommer fram mycket tydligare nu utan en massa hår i vägen. Den här frisyren gör att jag lättare vågar testa olika läppstift istället för att stå och locka håret.
Så du kommer inte att låta håret växa ut igen?
– Nej, det har jag svårt att föreställa mig. Jag har å andra sidan testat så väldigt många frisyrer och färger genom åren, så man ska aldrig säga aldrig.
Du påminner lite om GI Jane i ditt korta hår. Kanske en konstig fråga, men känner du att det blir ännu viktigare att hålla sig i form med denna frisyr?
– Jo, faktiskt. Om jag skulle sluta ta hand om mig och bli överviktig, då skulle inte den här frisyren vara positiv för mig längre. Jag har så litet huvud att det skulle bli som ett litet knapphålshuvud ovanpå en stor boll. På så vis tycker jag det är skönt att håret ställer krav på mig att vara vältränad. Den här frisyren kräver sin fysik.
Läs även: Tess Merkel: ”Min kropp behöver kolhydrater för att vara i toppform”
Faktaruta Linda Bengtzing
Ålder: 41
Yrke: Sångerska, artist.
Aktuell med: Nya singeln ”Killer Girl”, Diggiloo-turné som drar igång i sommar. En barnbok som släpps i höst.
Familj: Maken Peter, barnen Vera, sex år och Nisse, två år.
Bor: I ett stort hus i Trollbäcken, Tyresö, söder om Stockholm.
Min karaktär på en skala från 1-5: Jag har väldigt bra karaktär. En femma.
Livsmotto: ”Gör det du gillar eller gilla det du gör”.
Läs även: Karin Adelsköld: ”Jag tränade i barnens blöjor pga inkontinens”
Varannan vecka här på mamma.fit får du ta del av fler spännande intervjuer med kända mammor och deras livspussel med träning och kost.
Foto Charlotta Flinkenberg