Jag blir aldrig ett muskelberg

och det är inte målet heller.

Mitt i morgonens power hour fick jag en uppenbarelse efter att analyserat min nuvarande formbild: det är svårt för mig att få muskler så det syns-syns.

Mina gener är sådana.

Jag är lång med långa armar och ben.

Jag har mycket smala handleder på det, alltså ramen är smal.

Jag råkar samla mitt fett på underkroppen (som de flesta kvinnor) och nu när jag börjar tappa vikt så blir benen smalare och hela jag också. Det är då man ser vad man har där under.

Jag har styrketränat i många år och jag är väl beviset på att man inte blir stor av styrketräning. Jag har tränat styrka allt fårn 2-3 d/v till 5-6. Jag har delat upp kroppen i musklegrupper, jag har kört överkropp och underkropp, jag har kört hela kroppen per pass. Testat allt, olika sorts reps och set. Jag har sådana gener helt enkelt och jag tänker inte slåss mot det på något sätt eller bevisa något.

Och på tal om längden och långa lemmar. Man tränar och tränar, äter som man borde men det syns inte så värst som det skulle synas på en som är 160 lång med kortare armar och ben. Självklart, om man varit en som satsat seriöst på att bygga så skulle det säkert varit annorlunda men jag är inte seriös på DET sättet. Ska aldrig tävla eller satsar järnet på att utveckla formen. Jag gör som jag gör. Jag ska ingenstans. Det är ointressant vad jag tar i knäböj eller marklyft eller bänkpress. Jag är ingen powerlifter heller. Varför skulle jag träna som en? Tycker man om det så visst, men det är inte ett måste för precis alla så ta det coolt tjejer!

Jag tränar så gott jag kan, jag kan mina svaga och starka sidor- jag vill vara nöjd med det. Inte satsa all in varenda pass, det har jag varken lust, tid eller ork med. Återigen, gör ditt bästa utan att slå ihjäl dig själv.

Gör det mig till en fegis? en som missförstår hela det där träningskonceptet? och som man ”borde” vara som PT?

Nej.

Jag känner mig smart och realistisk. Jag är inte redo att ge upp mitt liv och det jag vill åstadkomma i livet för träningen. Nope. Och jag vill mycket 😉

Och jag vill lära andra kvinnor om att göra det samma. Satsa mer på eget liv än bara tänka på kost och träning dygnet runt.

Jag tränar.

Jag får det jag vill utav det.

Jag börjar bli mer och mer kompis med min kropp och det är väl det som räknas mest?

Visst, gå ner 5 kg till är med på min vill ha-lista men jag gör ju det men utan att vara hysterisk.

I love my life. Jag slåss för det livet. Dag in och dag ut. Behöver inga massa muskler för det. Bara nog med muskler räcker väl.

Ni ser, jag försöker acceptera mig själv för den jag är, hur mitt liv ser ut och hur jag vill att det ska se ut och liksom gå vidare efter jag har gjort det. En sådan frihet!


502 kommentarer på “Jag blir aldrig ett muskelberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.