Alexandra Pascalidou befinner sig på Kreta med sin dotter där hon dyker, yogar, skriver och blir uppmärksammad av grekiska medier för sina ”celluliter”. Mamma.fit pratar med Alexandra om varför hon avskyr gym men älskar nya fysiska utmaningar, som att testa krav maga eller hänga i en cirkustrapets. Alexandra äter choklad varje dag, skyr dieter och fokuserar mycket på njutning och lust (vi älskar den inställningen!). Här får du läsa om varför hon undviker att fira midsommar och hur hon gör för att ha en avslappnad attityd till sin kropp men ändå lyckas hålla den i otroligt atletisk form vid 45 års ålder.
Läs även: Tess Merkel: ”Min kropp behöver kolhydrater för att vara i toppform”
Hur har din inställning till träning varit under din uppväxt?
– I min första självbiografiska bok ”Bortom mammas gata” beskriver jag barndomsåren när jag tränade gymnastik fyra dagar i veckan, när jag knappt kunde språket eller kollektivtrafiken, åkte ensam kors och tvärs över stan, i mörker och kyla, från nio års ålder. Jag drömde om att få komma till OS men drömmarna grusades när min ensamstående trebarnsmamma inte hade råd med träningskläder och avgifter. Så jag lämnade gymnastiken som 14-åring och började dansa på kommunala musikskolan i Rinkeby istället. Det var nämligen gratis. Jag kom till OS ändå, som programledare i SVT för OS i Aten 2004. Drömmar förverkligas ibland på ett annat sätt än man trott.
I perioder har du varit i oerhört atletisk fysisk form. Hur har din träningsrutin sett ut då? Vilka uppoffringar fick du göra för att se ut så?
– Jag tror inte på uppoffringar. Jag drivs av lust. Och kamplust. Jag har periodvis tränat kampsporter som passar min krigarsjäl och yoga som ger min rastlösa själ sinnesro. Jag har ingen bil så jag går till och från jobb. Och jag älskar att prova på nya fysiska utmaningar. När jag reser i världen har jag en tradition att alltid gå till en Yogastudio, Pilates eller någon kampsportslokal. I New York provade jag Aero-Yoga, i Buenos Aires körde jag tae kwon do, på Koh Lanta i Thailand tränade jag Thaiboxning i en månad, i San Fransisco hamnade jag i en supercool Yogastudio för HBTQ-personer. Det är det bästa sättet att lära känna lokalbefolkningen.
Hur ser din träningsfilosofi ut idag? Vad tränar du och hur ofta?
– Jag är en periodare. Tränar när tillfälle och tid ges. Mitt liv är hektiskt med mycket resor och olika uppdrag. Under nästan ett år filmade jag dokumentären ”Vi kallas tiggare” när jag mest satt på den kalla asfalten med huvudpersonerna. Det var inte direkt läge att stå på huvudet i en yogapose i det rumänska ghetto där de bor. Varje år ordnar jag dock egna träningsresor till Grekland, Pascalidous Powerweeks, för 25-30 personer där jag leder övningar i personlig utveckling och kreativitet. Dessa Boost Camps med träning fem timmar om dagen tvingar mig att träna lite flitigare inför och efteråt håller träningslusten i sig lite längre. Nu har jag hittat Speed Gym (EMS-träning) som är en perfekt träningsform för stressade och tidspressade mammor och hårt arbetande typer.
Du verkar ha tränat/testat i stort sett alla sporter som finns… Eller?
– Jag älskar att prova allt men jag är rätt kass på bollsporter även om jag varit tränare i basketlaget Akropol i Rinkeby – för knattarna – och spelat fotboll i skollag och tog senast tennislektioner och gick cirkusskola på Club Med i Mexiko.
Vilken är din starkaste gren inom träning? Alltså – något du är jäkligt grym på? Och din svagaste gren…?
– Jag är vig som en vessla. En het sommardag sitter jag i spagat åt alla håll. Och jag är psykiskt stark med en ryggrad som inte går av för hackor. För mig handlar träning om att stärka mig psykiskt för att klara livets utmaningar. Sen önskar jag att jag kunde utöva sporter mer regelbundet och att jag kunde springa maraton i en massa städer i världen. Men jag är en explosiv kortdistanslöpare – ingen seg långdistanstyp.
Du verkar ha en fantastisk rörlighet och kroppskontroll i och med yogan, där du även är instruktör. Vad har den betytt för dig, såväl kroppsligt som själsligt?
– Jag är inte yogainstruktör, men jag är bra på att inspirera och uppmuntra människor att överträffa sina rädslor och utmana sina gränser – typ stå på huvudet och händerna och stå i bryggor. Men jag skulle aldrig bli en bra yogalärare för jag är ingen meditativ typ. Jag är lite för lekfull och skrattar lite för mycket när jag tränar eftersom jag alltid blir så glad. Jag känner mig aldrig så lycklig och lugn som efter ett hårt thaiboxningspass med någon ninjasnubbe.
Du har sagt att du avskyr gym och att lyfta vikter – stämmer det fortfarande?
– Senast jag var på ett gym slogs jag ner av en trappmaskin och har blåmärken på hela armen. Annars går jag mest till gymmet för att ta en selfie. Det som stör mig på gym är att så många är så piffiga och deffiga och att jag hatar upprepningar som inte lär mig något nytt. Jag vill lära mig flygande roundkicks, smidiga försvarstekniker eller att plocka bollar i luften.
I tidigare intervjuer har du berättat att maten aldrig riktigt räckte till då du var liten och att du blev fixerad vid fläskkotletter eftersom ni oftast fick enbart potatis. Hur har denna erfarenhet påverkat din relation till mat som vuxen?
– Fostrad i knapphetens kultur äter jag alltid upp allt på tallriken. Att kasta mat är en synd. Så jag äter upp min dotters rester och äter som om varenda måltid vore den sista.
Har du haft någon ätstörning eller komplicerat förhållande till mat under någon tidsperiod?
– Nej. Jag älskar mat och godsaker och kan aldrig motstå läckerheter. Men jag har hög förbränning och kroppen är trygg eftersom den aldrig bantat. Jag har aldrig följt en särskild diet eller bantat. Aldrig. Jag saknar matdisciplin.
Hur ser en vanlig matdag ut för dig, vad äter du?
– Känsliga läsare varnas då jag är en usel förebild i kosthållning… Jag äter allt och mycket och kan inte minnas när jag hoppade över en måltid senast. Jag tar gärna en kardemummabulle till kaffet och en glass i soffan. Jag är kakaonist så en dag utan choklad är en förlorad dag. Eftersom jag vaknar astidigt av mig själv dricker jag en kanna kaffe tills de andra vaknat och jag kan äta frukost med sällskap. Min räddning är min grekiska matkultur som jag skrivit om i ”Min stora feta grekiska kokbok” – massor av grönsaker i olika varianter till fisk och kött.
Gick du upp mycket i vikt under din graviditet? Hur var det att återfå formen efter förlossningen?
– Jag gick upp 28 kilo, fördelat på 1.60 cm. Jag såg ut som en grekisk vattenmelon och har nog aldrig känt mig vackrare. Tre dagar innan förlossningen spelade jag in Millenium-filmen och folk kände knappt igen mig eftersom allt var överdimensionerat, från läppar till kinder och mage. Men jag åt som en utsvulten häst under graviditeten enligt grekisk devis om att gravida måste äta allt som lockar. Eftersom jag aldrig bantat i mitt liv tog det tio månader av amning och tre år att återgå till normalvikt. Och en medverkan i ”Let’s Dance”.
När du var med i ”Let’s Dance” gick du upp lite i vikt medan nästan alla som är med rasar i vikt. Hur kom det sig, tror du?
– Jag fick muskler och så åt jag dubbla portioner av fryslasagnen vi fick till lunch.
Har du någon gång haft komplex?
– Som alla andra kvinnor har jag haft komplex för min kropp som inte överensstämmer med medieidealen. Men med tiden har jag lärt mig att acceptera det jag inte kan förändra. Ungefär som en alkis som går tolvstegsprogrammet. Jag kommer aldrig att bli lång och slank. Under ”Let’s Dance” kunde jag dock se min kropp i spegeln och vara så där härligt nöjd över varenda muskel som framträtt utan större ansträngning än några lättfotade chacha-steg.
Vilka råd hade du velat ge ditt 20-åriga jag om du kunde?
– Sluta döma dig själv utifrån andras måttstockar och jämföra dig med omänskliga ideal. Älska din kropp och se hur fantastisk och funktionell den är för snart kommer det naturliga raset och tyngdlagen som inte går att trotsa. Och skapa mer utrymme för lek, dans och kampsport i ditt liv för det kommer ge dig glädje som du kan sprida.
Vad tycker du om din kropp idag?
– Jag tackar den för att den alltid står upp för mig, aldrig viker ner sig, sällan krånglar och klagar. Jag älskar min kropp för att jag har en stark ryggrad och ben och fötter som burit mig långt i livet. Jag älskar mina armar som blivit så starka av att ha simmat motströms. Jag är tacksam för att allt funkar så länge det funkar. Min kropp är stark, smidig och snabb, elastisk och stryktålig. Jag älskar min rygg och stolta hållning, mitt högburna huvud, mina sexiga nyckelben, min mjuka mage som bär en kärlekstatuering i form av ett fett akut kejsarsnitt.
En del tycker att vi mediakvinnor som är 40 plus ska ”sluta hetsa” andra med vår ”träningsfixering”. Vad anser du om detta?
– Träning är bra. Alla borde träna. För att orka ta sig genom livets uppförsbackar. Folk tror att jag tränar mer än jag gör för att jag tar en instagrambild när jag rör på mig. Men det är lika sant och allmängiltigt som att vi är lika lyckliga till vardags som vi är på våra sociala medier. Själv blir jag peppad av folk som tränar för det påminner mig om vad jag borde göra lite mer. Live and let live, helt enkelt. Alla har sin egen väg och sina egna prioriteringar. Jag är ändå författare och journalist vilket innebär att jag mest måste sitta på min rumpa mest hela dagarna.
Du verkar ofta utsätta dig för riskfyllda situationer och inte banga både psykiska och fysiska utmaningar. Jag tänkte på när du testat att hänga i en trapets på den där cirkusskolan i Mexiko, när du tränat krav maga eller då du ställt dig på scen som konferencier på Tidskriftsgalan och inte skrädit orden om att det är väldigt lite folk med invandrarbakgrund som får synas i de svenska medierna. Varifrån kommer ditt mod?
– Mitt mod kommer från rädslan. Utan rädsla inget mod. Jag utsätter mig och utmanar mina rädslor. Jag använder rädslan som en motor. Inte en broms. Det ger styrka. Jag vågar och vill göra världen lite mer rättvis och jämlik även om det har ett pris. Sanningen sticker vissa i ögonen. De som provoceras är de som behöver höra sanningen mest. De är bromsklossarna. Bristen på mångfald i medierna är ett stort problem som diskuteras världen över – från CNN till BBC och NY Times. Det handlar om demokrati, inkludering och allas lika värde. Vi måste spegla tittarna, läsarna, kunderna, licensbetalarna. Jag tar gärna risker och rollen som den obekväma, den som inte stryker medhårs för att bli omtyckt. Allt handlar inte om egen vinning. Vi måste bredda perspektiven. Att hoppa från en trapets är ingenting jämfört med det mod som krävs i dagens samhälle för att kämpa för mänskliga rättigheter.
Hur ska du fira midsommar?
– Just nu är jag på Kreta med min dotter. Jag kommer hem på söndag. Fira midsommar undviker jag. Har sällan blivit inbjuden till svenska midsommarfiranden och många betongbarn med mig har ångest dagar som dessa. Jag gjorde ”Sommar i P1” på midsommardagen ett år för att slippa fira. När jag varit på fest blir jag så förbryllad över all fylla och alla trevliga människor som spårar ur. Hellre ensam på en sandstrand än detta fyllebarbari.
Kan du berätta vad som hände efter din härliga dykbild du visade i sociala medier nyligen? Skrev grekiska tidningar om dina ”celluliter”? Eller vad var allt ståhej om?
– På min senaste Pascalidous Powerweek utmanade jag min rädsla att kasta mig bakåt i en flickflack ner i vattnet. Min syster filmade, tyvärr i slowmotion. Det innebar att instagram-följarna hade tid att studera varenda skavank utan filter. När 100 000 sett filmen började jag undra och upptäckte att det blivit rubriker i grekiska tidningar där jag hyllades för att jag vågade visa en vanlig mamma-kropp utan retuscheringar och filter. Några satte rubriker av typen ”Tack Pascalidou för att du vågar visa dina celluliter. Kvinnan utan komplex gör oss alla en tjänst”. De kommenterade kroppen och inte flickisen som var poängen. Men det är okej. Kvinnokroppen är ett slagfält på många plan. Om jag kan bidra till att normalisera den normala kroppen som inte bor på ett gym och bantar livet ut så varsågoda.
FAKTARUTA ALEXANDRA PASCALIDOU
Ålder: 45 år.
Familj: Singel, dottern Melina.
Yrke: Författare, föreläsare, programledare.
Blogg: pascalidou.se/blogg
Läs även: Karin Adelsköld: ”Jag tränade i barnens blöjor pga inkontinens”
Dela på
